Vi fick inte plats på vår bokade buss mot Washington (något som inte skulle ha hänt i Sverige). Så bussvärden gav oss 20 dollar var i cash så att vi skulle kunna komma på de dyrare Greyhound-bussarna, samt skjutsade oss till bussterminalen i sin makes privata bil (något som DEFINITIVT inte skulle ha hänt i Sverige).
Under den fyra timmar långa bussfärden som föjde satt jag och språkade med en annan kille som inte heller fick plats på bussen. Lucas hette han, och han var lätt en av de trevligaste människor jag någonsin träffat. Han bodde i Buffalo, men skulle till Washington för att hälsa på sin flickvän. Hans flickvän jobbade nära Hillary Clintons i hennes valkampanj, men själv skulle han rösta för Obama. Jag lovade dyrt och heligt att inte berätta det för någon, men tji fick han. Vi pratade om vad som skiljer USA och Europa, livet i stort, politik, allt möjligt.
Vi och Lucas väntar på vår nya buss
Ju mer vi ser av livet i USA och ju fler människor vi pratar med, desto mer känner jag mig som en socialist. Nog för att Sverige är lite väl planekonomiskt, men jag skulle verkligen inte vilja ha ett välfärdssystem som det i USA.
Efter att ha blivit blåsta på CD-spelare och några tusen kronor var av Rent-A-Wreck-gubben i Washington (note to self: Fixa skriftlig bekräftelse på ALLA bokningar) fick vi slutligen vår bil.
Den kanske inte ser mycket ut för världen, men den är sjusitsig med bagageutrymme och najs.
De sista dagarna har vi bott på motell i Washington D.C., Norfolk och nu senast i Kill Devil Hills (fräsigt namn, va?).
Gårdagskvällen i Kill Devil Hills var lätt det bästa hittills. Vi började med att käka på Hooters, vilket var lite av en kulturkrock. Inte bara var det en av de godaste burgarna jag någonsin ätit, personalens uniformer var också tajtare än någonting jag tidigare sett utanför H&M:s barnavdelning. Servicen var personlig och bra, och det kändes som att vår storbystade servitris flörtade med alla i sällskapet (inklusive Sofie och Linn). Efter en burgare och ett par Budweiser var vi redo att fortsätta vårt utforskande av den lokala faunan.
När vi efter rekommendation av den ~25-åriga servitrisen öppnar portarna till den lokala krogen Sunburn är det som att kliva in i en sagovärld. Det vi finner där inne, det är något som inte finns på riktigt i min världsbild. Något man ser på film, men aldrig, aldrig upplever i verkligheten. Först då inser jag verkligen att vi är i USA och North Carolina, på riktigt.
Vi sänkte förmodligen medelåldern på stället med minst fem år, och då var det inte för att det var extremt lite folk där. Medan Marcus och Andreas försökte spela biljard i bakrummet skrev jag och Sofie upp oss på den då tomma listan över sångare på deras Karaoke Night. (Evis Presley fanns med på listan över "New Hits", annars var det mest country-musik. Till slut hittade vi ett mindre gulnat papper med Eminems "Lose Yourself". That outta do it).
När vi druckit upp vår bärs (ja, de kollade legitimation, och ja, jag fick köpa fast jag var under 21) var det dags att inta scenen.
Efter ett kick-ass-framträdande lämnade vi plats åt en jeansklädd kille i keps som sjöng country med djupaste inlevelse. Från där jag satt såg han ut att vara strax under 30, och där och då lät jag honom vara stereotypen för en misslyckad lantis i småstads-USA. Men det här var också första gången på resan som mina fördomar verkligen krossades.
Vi gick upp igen och rappade igång publiken med Baby Got Back (eller ja, jag rappade och Sofie skakade på rumpan). Därefter bestämde jag mig för att suga i mig lite amerikanism, så jag gick fram till country-killen. Jag berömde honom för hans framförande och frågade om jag fick bjuda honom på en öl. Eftersom han inte drack alkohol och inte ville ha en soft drink heller började vi prata istället. Han gillade nog vår show också:
"Everything I heard was you saying 'I like big butts' and everything I saw was she shaking her butt and I was like 'YEAH, he likes big butts!'"
Han hette Jay, var 18 bast och var där för att käka middag med sin mamma och flickvän. Han var en extremt skön kille, kändes skärpt och var kvick och rolig. Det var första gången han var på stället och han hade aldrig varit på Hooters, och planerade inte att gå dit heller. Men om han sade det bara för att hans flickvän och morsa satt alldeles bredvid är inte jag man att döma.
Medan jag och Jay stod och hängde hade de andra bondat med en lokal alkisgubbe som försökte få upp alla svennar på scenen, fast utan mig ("He'll just steal the show from you! What's his name? ...Robert? FUCK ROBERT!" Mina vänner var såklart inte sämre än att svara med ett "YEAH, FUCK ROBERT!")
Någon halvtimme senare rundade jag och Jay av kvällen med att sjunga Lou Reeds Take a walk on the wild side i en äkta koreansk-adoptiv-päron-duett, varpå det var dags att gå hem, med varma lyckönskningar från Jay och hans lilla familj. Jay var den förste att krossa mina förutfattade meningar, och jag hoppas att han inte är den siste.
När vi åkte tillbaka till motellet kunde jag inte sluta säga hur mycket jag älskade North Carolina. This is the time of my life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar